I helgen var vi på TEC, Täby Extreme Challenge som traditionsenligt går av stapeln i april när vädret är som mest nyckfullt. Ellen hade tre individuella adepter på startlinjen och dessutom var många deltagare från våra coachingprogram också anmälda till någon av distanserna! Här berättar vi om helgen som bjöd på häftiga resultat och härlig stämning!
Hur klär jag mig bäst? Hur undviker jag att vätskan fryser? Och ska jag ens satsa på att starta om det blir 10 minusgrader?
Just nu får vi många frågor om vad man ska tänka på inför Sandsjöbacka Trail. Vi har samlat en rad smarta tips kring kläder, energi och utrustning, men tipsar också om mentala strategier och sista-minuten-träning. Dessutom har vi pratat med arrangören om årets bana.
I flera år har min blick som per automatik dragits mot toppen av Mont Blanc från lägenheten i Les Bossons. Under morgonkaffet på balkongen, under mina löpturer i närområdet. Toppen i sig är ganska ointressant om du frågar mig – som en gigantisk snökulle omringad av mycket mer dramatiska spiror. Men detta mytomspunna berg är ju ändå Europas högsta.* Och där står den, i min bakgård, dag in och dag ut. Tittar på mig och frågar: när ses vi igen nästa gång?
Att få resa iväg en hel vecka bara för att träna och fokusera på sig själv är verkligen lyx! Och inte något som jag unnar mig särskilt ofta. Jag hade ingen direkt plan på exakt antal höjdmeter eller antal timmar per dag ute, utan som vanligt så går jag mer på hur det känns i benen och hur trött jag blir, än på objektiva siffror. Alla dagar blev verkligen fantastiska, förutom dag 4 som blev lite väl äventyrlig…
Nu har jag rest med tåg mellan Chamonix, mitt andra hem, och Sverige tre gånger. Såhär efter några tågresor kan jag bara summera min tågupplevelse med ett ord: Jag ÄLSKAR slow travelling! Att ta tåget är inte bara ett bra alternativ för miljön, utan det möjliggör också för fler upplevelser längs vägen.
Vi har nu i januari dragit igång vad som blivit en av Sveriges största runstreak-utmaningar. Det här känns häftigt och det gör mig så tacksam och glad att så många vågar testa. Hela eventet ger mig dessutom nya infallsvinklar och tankar att brottas med. Varför håller jag egentligen på med det här?
Vi brukar ofta förorda att det viktiga är hur man mår i stunden och att man till (nästan) vilket pris som helst ska försöka njuta i nuet. Men när det gäller backträning så är det precis tvärtom. Här gäller det att bara se till att få det gjort. Njutningen får man senare.
Läs våra bästa knep för att stå ut med den älskade och hatade backträningen.
Att ställa sig på startlinjen till ett ultralopp utan att ha en mental strategi kan vara riskfyllt. Det spelar egentligen ingen roll vilken plan man har, bara man har förberett sig. Men vilken strategi skall man använda? Vi har listat några av våra bästa knep för att distrahera hjärnan när du som bäst behöver det!
Förutsättningarna för min UTMB-start var minst sagt dåliga. På grund av en skadad tå hade jag inte tränat alls sedan april. Att då ställa upp i ett av världens tuffast ultra-trail lopp är dömt att misslyckas. Men jag älskar omöjliga utmaningar. Men UTMB 2017 skulle visa sig bli en tuffare utmaning än jag hade kunnat ana...
Löpning med stavar (eller inte!) är en ständigt återkommande fråga. Jag gillar att renodla löpningen, och bara kunna fokusera på ett steg i taget, gärna dagar i sträck. Att då föra in extra utrustning, såsom stavar, har känts fel på alla möjliga sätt. Men nu när UTMB närmar sig och jag fortfarande inte tränat löpning under de senaste 3 månaderna börjar jag känna att stavarna kanske är ett måste...
För att springa Ehunmilak 100, 168 km och 11 000 höjdmeter krävs något alldeles speciellt. Kanske ett pannben av stål? Men ärligt talat vet jag inte om det är just pannben som krävs. Ingen gång under loppet tänkte jag att nu djävlar gör vi det här, kom igen nu, kör på, lite till nu, smärta är bara vekhet som lämnar kroppen...
Det är något märkligt med det här loppet. Ehunmilak 100, 168 km och 11 000 positiva höjdmeter. På fredag kväll kl 18:00 är det dags. Tidigare har det känts som om jag ska springa ett nytt UTMB. Nu känns det som något helt annat...
Idag har jag fastat i fyra dagar. Jag tänkte hålla ut till imorgon bitti så att det totalt blir 4,5 dagar utan intag av föda eller några kalorier alls. Inga juicer, ingen buljong, inget kaffe eller te. Den här fastan har varit en total vattenfasta, med undantag för bjudlunchen igår, då lyxade jag till det med en kopp grönt te – och kände mig hög och stark efteråt.
Vilken är din favoritdistans? Och hur tänker du kring vad som får dig att välja vissa distanser? För mig handlar det mer om hur lång tid ett lopp tar att springa än hur långt det är. Att sortera loppen efter tid istället för distans, är ju inte ett dugg ovanligt inom tids-ultror, men kanske mer udda om man pratar om långa trail-lopp?
This is the race report from my 6-day race in Greece. I won the whole thing and I should be happy about it. Of course I'm happy with my win, and 720 km is a very, very long distance. But it was far from what I had trained, planned and hoped for. But so many things happen in 6 days. It's like a lifetime. And you cannot really plan for what happens in a lifetime, can you?
