Jag kan inte springa långsamt
Det är ett gigantiskt problem i ultra att man som löpare går ut alldeles för hårt. Man försöker öppna en tävling i ett tempo som känns extremt lätt, men det är sällan tillräckligt. Om man springer en tävling som är tex 10, 20, eller 40 timmar lång är det oerhört svårt att springa i ett tempo som är så avslappnat att man faktiskt klarar av det ända till slutet. Det är därför jag har tränat mycket på att springa långsamt. Det är nämligen en konst i sig. För har man inte tränat på att springa supersakta så blir det väldigt onaturligt och ineffektivt att göra det i en tävling, och det känns som om man använder energi för att bromsa farten. Det är inte så smart eftersom man verkligen kommer behöva all energi som finns för att komma framåt.
Ellen och jag precis innan starten i Chamonix
På UTMB märkte jag att inte heller jag kunde springa tillräckligt långsamt. Nedför. När den första riktigt långa nedförsbacken kom ca 14 km och 2 timmar in i loppet fanns det inte en chans att jag skulle kunna ta mig så långsamt nedför som de flesta andra gjorde. Löpare promenerade, bromsade med stavar och stapplade nedför stigarna med onaturlig teknik. Jag gjorde ett fåfängt försök att bokstavligt rätta in mig i ledet, men jag märkte genast hur otroligt mycket jag var tvungen att anstränga lårmusklerna för att hålla emot i den slalomsbacksbranta backen. Helt idiotiskt tänkte jag, nedförsbackar är gratisfart, det är bättre att låta benen trippa på så avslappnat som möjligt och vara glad över att jag tjänar in lite tid gentemot övriga. Så jag släppte på handbromsen och gled iväg utför backen. Visserligen var det en väldigt stökig framfart eftersom jag var tvungen att ta mig förbi oändligt många löpare på led på den smala stigen nedför berget, men ändå. Jag skuttade vid sidan om när det behövdes, och bad (väldigt snällt!) om fritt spår när det fanns möjlighet. Det gick fort utför. Och det var såklart väldigt roligt. Men senare i loppet skulle det visa sig få katastrofala följder.
Innan start
Förutsättningarna för min UTMB-start var minst sagt dåliga. På grund av en skadad tå hade jag inte tränat alls sedan april (det finns mer att läsa om tån i tidigare blogginlägg). Att då ställa upp i ett av världens tuffast ultra-trail lopp är dömt att misslyckas. Men jag älskar omöjliga utmaningar. Fast det går inte att förlita sig på tur om man skall göra något extremt. Det krävs verkligen exceptionell strategi, taktik och ett otroligt jävlar anamma. Och just de bitarna är mina styrkor så jag tänkte att jag gör ett försök.
Men det var just det taktiska genomförandet som gjorde att jag inte kunde kompensera för träningsbristen. Min plan var att springa så långsamt jag bara kunde, inte köra på för hårt i nedförsbackarna och använda stavarna så mycket som möjligt för att sprida ut ansträngningen över så stora delar av kroppens muskler som möjligt. Och så långt var allt väl, taktiken fanns, men att sen lyckas hålla sig till planen och att genomföra loppet precis så som man tänkt sig, det är en helt annan sak. Och det var här jag misslyckades. Jag sprang helt enkelt för fort nedför och därmed föll korthuset.
Innan start. Hoppfull och lite nervös. Anders som sitter bakom mig är också nervös, men han lyckades minsann gå i mål ;)
Alla pratade om vädret
Andra löpare verkade mest oroa sig för vädret. Alla pratade om vädret. Hela tiden. Det var varmt i veckan och de som startade på TDS på tisdagen fick ett varmt lopp med temperaturer över 30 grader. Dock skulle temperaturen sjunka kraftigt till helgen och det skulle komma mycket regn och UTMB-organisationen gick ut med varningar om att det kunde bli minusgrader på topparna och att det skulle komma snö. Uppåt -10 i “felt temperature” meddelade de på SMS. Banan drogs om på två ställen och vi fick inte gå upp på två av de allra högsta topparna.
Men jag kände mig lugn. Jag gillar inte värme men är desto mer trygg i lite kyla, och regn och snö också för den delen. Ellen var orolig över att hon skulle frysa ihjäl när hon skulle behöva stå still på support-stationerna, men jag oroade mig inte alls. Det här kunde bli bra!
Loppet
Jag startade loppet med två mjuka flaskor fyllda med vår hemmagjorda gröna Scott Jurek-smoothie som mest består av spenat, spirulina och ananas. På stationerna tog jag det lugnt, kände ingen tidspress utan åt av det som bjöds och satte mig ner en stund och fyllde på ordentligt. I vanliga fall flyger jag igenom stationer så fort jag bara kan, men den här gången var min stora utmaning att se till att tvinga mig själv att se hela loppet som ett äventyr, en stor utmaning och inte en tävling.
Men det var något knas med systemen. Jag slarvade med att dricka i början av loppet och när jag kom till Saint Gervais efter ca 21 km märkte jag att jag var törstig. Jag drack mycket vatten på en gång, åt vattenmelon och frukt, glömdet ta extra salt och som ett brev på posten kom illamåendet på väg mot nästa kontroll. Jag kände mig också förstoppad och kissade inte riktigt bra. Nu gick det långsamt och var allmänt plågsamt, men jag tog mig ändå fram till Les Contamines vid 31 km. Här började illamåendet lätta lite men istället märkte jag att jag började få problem att springa nedför. Uppförsbackarna kändes som vila eftersom det gick långsamt och de musklerna inte var lika slitna, men det gjorde fruktansvärt ont i låren att ta sig nedför.
Strategiska målsättningar
Jag var väldigt nöjd med de strategiska målsättningar som jag tagit fram för mig själv innan loppet. Normalt sett är det alltför lätt för mig att hamna i ett fokus på resultatmål. Resultatet är ju bara en följd av själva processen, plus externa faktorer som man faktiskt inte kan påverka själv (tex vädret), så egentligen är det alltid mycket smartare att fokusera på saker i processen som man faktiskt har kontroll över.
I och med bristen på förberedelser så hade jag ingen möjlighet att gå in i loppet med mitt normala tävlingsfokus. Det tog lite tid att landa i den här insikten innan loppet, men väl på startlinjen var jag helt tillfreds med att det här var min egen utmaning och upplevelse. De mål jag formulerat gav mig positiv energi och kändes fullt möjliga att uppnå.
- Sträva efter samma känsla som på Desafio Lurbel Aitana 2015
På Desafio sprang Ellen och jag tillsammans och vi tog det lugnt och kunde springa nedför alla backar och där det var platt under hela loppet, trots att det tog nästan 30 timmar. Jag hade en oerhörd närvaro och bra energi så det var verkligen en bra känsla att eftersträva. Att försöka hålla mig på den energinivån även under UTMB hjälpte mig mycket under loppet.
- Vara stark i Vallorcine
Egentligen samma typ av mål som (1) fast mer konkret. Vallorcine är den allra sista checkpointen innnan mål och om jag skulle vara stark där så skulle det kunna betyda att jag skulle få en bra resa sista biten, vilket vore oerhört värdefullt. Det blev under loppet en väldigt tydlig påminnelse om att inte spilla något krut alls under första delen av loppet. Det var i Vallorcine jag skulle vara stark.
- Vara sugen på att komma igång med träning på allvar efter loppet
Det är mycket roligare om man känner sig stark och redo. Jag brinner verkligen för att utforska min fulla potential och nu skulle det här episka loppet kunna bli min personliga kick-off mot nya utmaningar. Jag ville ha med mig energin och inspirationen från UTMB för att kunna gå in i höstens träningsperiod med förnyade krafter.
Mål nr 1 och 3 kan jag på sätt och vis bocka av med gott samvete. Jag lyckades hålla minnet från Desafio Lurbel levande och siktade hela tiden på samma känsla av flow. Men mål nr 2 kan jag tyvärr inte bocka av, för till Vallorcine kom jag aldrig. Istället slutade resan strax efter Courmayeur ungefär halvvägs in i loppet.
Ett klokt beslut följt av ett mindre klokt beslut
På väg in till Courmayeur som är den stora checkpointen knappt halvvägs in i loppet, möttes jag av Ellen några hundra meter innan stationen. “Äntligen!”, utropade hon och jag sa lite surt åt henne att så kan hon ju inte säga. Jag gjorde så gott jag kunde och att direkt få veta att jag låg efter min estimerade tid kändes lite sådär. Den långa nedförsbacken mot Courmayeur hade varit tuff. Jag kunde nämligen inte springa nedför alls nu på grund av smärtan i låren. Ändå visade det sig att jag bara var 10 minuter efter den beräknade tiden och det var ändå lite hoppfullt eftersom det innebar att jag borde kunna klara resten av loppet ganska ok, även om jag bara kunde gå nedför. UTMB och de som räknat ut estimatet räknade tydligen med att alla vid det här laget hade mer eller ont i benen och inte rörde sig så snabbt.
Nåväl, lite liniment på låren skulle sitta fint och även att få byta strumpor och t-shirt. Ellen smörjde in mina fötter med nytt SHEA-butter och smorde in lår och vader med både magnesium-spray och liniment. Trots det kändes det inte som att det gjorde någon större skillnad för känslan i låren. Det var ändå lite förvånande för normalt sett känns det åtminstone lite bättre efter lite omsorg. Jag hade fortfarande alldeles för ont för att det skulle klassas in som bara “vanlig muskelsmärta”. Ellen frågade om jag inte skulle testa att ta en Ipren mot smärtan men eftersom jag inte tyckte att systemen fungerade till 100% (magen kändes förstoppad och jag drack och kissade inte riktigt som jag borde) så vågade jag inte ta några smärtstillande alls. Det här visade sig vara ett väldigt klokt beslut och kanske det som räddade mig från en akut njursvikt...
När jag gick ut från Courmayeur var jag vid gott mod, pigg i huvudet och glad över att ha kommit halvvägs. Ellen upplyste mig om att jag hade 1,5 timmars marginal mot reptiden och jag tänkte att om jag bara ser till att dricka ordentligt nu så kommer nog resten att ordna upp sig. Men när jag skulle ta mig ut från Sportcentret så fanns det trappor! Och här fick jag den allra första ledtråden om att något var mer fel än vanligt. Jag kunde nämligen inte alls gå nedför trapporna utan var tvungen att gå baklänges och samtidigt stödja mig på stavarna. Visst, det är normalt att ha problem med att gå nedför trappor när man sprungit långt och börjar bli stel i musklerna, men det här var något annat. Det är dessutom inte så positivt att ha så ont så man nästan inte kan ta sig ut från checkpointen. Jag tog mig ändå ut ur stan och såg fram emot det som var Ellens djävulsbacke, den 5 km långa uppförsbacken som också innebar drygt 1000 höjdmeter. Min förhoppning var att jag skulle kunna “vila” låren i uppförsbacken eftersom det var så det känts tidigare under loppet. Men när backen väl började så var det precis tvärtom. Plötsligt kunde jag inte gå uppför heller. Jag tog myrsteg och smärtan i låren blev bara värre och värre. Till sist la jag mig ner och grät i backen och ringde till Ellen. Då hade jag kanske tagit mig 100 höjdmeter och det kändes omöjligt att ta mig uppför hela den långa backen.
I Courmayeur tillsammans med Fredrik och Joakim som båda gick i mål på detta fantastiska mastodontlopp
På väg ut från Courmayeur
Ellen sa åt mig att fortsätta gå. Att sluta larva mig och att ta 5 minuter i taget. Att det var väntat att det skulle göra ont i låren och att det var så här det var att springa UTMB. Hon frågade om jag kunde ta ett steg till och det kunde jag ju. Ett steg till. Jag är bra på att inte sluta och jag är bra på att ta ett steg i taget. Vi slutade prata, jag tog varje pyttesteg för sig. Låren skrek, men jag slutade inte. Jag fortsatte uppåt i snigelfart och på något magiskt sätt så var jag till sist uppe vid kontrollstationen på toppen. 1000 höjdmeter upp dit man inte kunde ta sig med vare sig bil eller några andra fordon än helikopter. De hade fraktat vattnet ocn energin upp dit på åsnor. Jag mindes att Fredrik och Joakim som gått förbi mig när jag låg ner och grät vid foten av berget, då hade tyckt att det var bra att jag låg där och inte på toppen, eftersom det inte var så lång väg tillbaka. Men nu var jag på toppen. Och mådde ännu sämre.
Rabdomyolys
Jag gick in till sjukvårdarna med en förhoppning om att de kanske hade någon smärtstillande gel som jag kunde få smörja in låren med. De frågade om jag tagit piller men när jag då förklarade varför jag inte ville göra det så blev de med ens oroliga. Även om jag sa att jag nu kissade lite bättre så ville de kolla själva så jag fick snällt sitta där tills jag kunde producera lite urin i en kopp. Jag förstod att det var risk att jag inte skulle få fortsätta springa, men nu hade jag satt mig i den här situationen och det var bara att lyda. Och den urin som till sist kom var nu mörkbrun — samma färg som coca cola.
Det blev fart på sjukvårdarna. I med akut dropp och inom några minuter satt jag i en helikopter på väg till ett sjukhus i Italien. Här fanns det ingen möjlighet att förhandla och även om jag hatade att jag var tvungen att sluta gå, springa och kåmpa så kändes det också skönt att situationen var så tydlig så jag slapp ta beslutet själv. De förklarade att det var risk för akut njursvikt och det är allvarligt. Alltså var det bara att gilla läget och följa med.
På sjukhus i Italien
På sjukhuset i Aosta i Italien tog de ett antal prover, satte mig på nytt dropp och efter mycket trassel lyckades även Ellen ta sig dit med lokalbussen från Courmayeur. Proverna såg som tur bra ut (jag hade enormt förhöjda värden som indikerade muskelnedbrytning, men njurfunktionen var god) och senare på kvällen skrev de motvilligt ut mig när jag började kissa ljusare. Nu verkade de mest bekymrade över varför jag hade kjol på mig, men godtog Ellens förklaring om att jag gillade att spexa när jag sprang.
Jag hade fått Rabdomyolys, ett tillstånd som uppstår när kroppen utsätts för så hård ansträngning att den börjar bryta ner sin egen muskelmassa. Myoglobin kommer ut i blodet och njurarna försöker så gott de kan filtrera bort gifterna. Det gör att man kissar mörkbrunt och det här är ett tillstånd som man bör vara ytterst uppmärksam på och om man hamnar där är risken för akut njursvikt stor, särskilt om man har tagit antiinflammatoriska medel som till exempel Voltaren eller Ipren. Som tur var hade jag hållit mig borta från allt sådant.
Hemma igen
Dagarna efter loppet hade jag så fruktansvärt ont i låren att jag inte kunde gå utan att stödja mig på stavarna. Nu fick de verkligen agera kryckor! Låren var också svullna och kändes märkligt "svampiga". Kisset blev snabbt bra igen, men smärtan har suttit i länge, många dagar efter loppet.
Trots att loppet inte slutade som jag hade hoppats så är jag ändå stolt. Jag lyckades springa halva loppet; 83 km trots min helt obefintliga träning månaderna innan. Och jag är glatt överraskad över hur roligt jag tyckte det var. Jag visste att jag skulle älska ståhejet runt loppet, alla människor, alla löpare, all publik och att hela världens ögon var på oss — just nu. Men att jag skulle gilla att tävla upp och ner för så gigantiska berg var för mig oväntat. Jag vill ju normalt sett ha platt, platt och runt, runt så att jag kan ha kontroll på vad som händer.
Att springa en bergsultra av det här slaget liknar nästan en triathlon eller en swimrun, på det sättet att man gör olika grenar i samma lopp. Att gå uppför en backe i flera timmar för att sedan springa nedför i en timme skiljer sig åt så otroligt mycket. Man behöver använda helt olika teknik, olika muskler får jobba och det känns faktiskt som helt olika grenar. Det här är jag sugen på att testa igen! Men helst då med lite mer träningsmängd i kroppen…
Stort tack till alla fantastiska människor som följde, hejade och höll tummarna för mig när jag kämpade därute!
/Johnny
Fly höstrusket och knip en av de allra sista platserna till vårt Ultra Trail Camp Montserrat i oktober! Långa dagar i bergen, mycket höjdmeter och vi springer dessutom med Núria Picas som vann damklassen i UTMB i år!
Läs inbjudan och anmäl dig här >