Jag får ofta frågor om min Runstreak. Särskilt nyfikna blir folk när de får höra att jag har sprungit sen 4 september 2013!

Hur orkar man springa varje dag? Blir du aldrig sjuk? Hur långt måste man springa varje dag för att det ska räknas? Hur länge tänker du hålla på egentligen?

De allra flesta verkar associera Runstreak med löpträning, och att det då innebär att man springer minst 45 minuter per dag i tröskeltempo. Och så är det inte riktigt… Oavsett vad man ser framför sig när man hör att någon springer varje dag så är den viktigaste frågan för mig varför.

Varför Runstreak?

I USA är Runstreak som fenomen mycket vanligare än här och när jag började kände jag ingen som hållit på länge. Jag hade sett folk på Instagram som varit igång i 700 dagar, men jag hade inga särskilda förebilder. Visst tyckte jag det var häftigt, men jag kunde inte riktigt föreställa mig hur det skulle gå till. Springa varje dag i ett helt år i sträck? Eller i två?

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på den tokiga idén med Runstreak var att jag började få prestationsångest kring löpningen. De flesta känner säkert igen det — man mår dåligt om man skjuter upp planerade träningspass eller om man inte har kört ett “riktigt” pass på länge. Vad som räknas som tillräckligt ordentlig och acceptabel träning är såklart olika beroende på vem man är. Måste man springa minst 10 km varje pass, komma hem supersvettig och helt slut?

Jag gillade inte att jag fick de här tankarna. Jag var van vid att träningen var något lustfyllt och roligt, något jag gjorde för att må bra — både innan, under tiden och efteråt. Alltså kom jag på den briljanta idén med att begränsa mig själv till att bara få springa 20 minuter om dagen. Om jag lyckades jogga 20 minuter per dag, så skulle det betyda att jag varit duktig och uppfyllt min träningsdos. Det här var i alla fall vad jag intalade mig. Och för att det skulle fungera så var det viktigt att jag sprang varje dag. Det skulle inte finnas några val, för då fanns direkt möjligheten att hoppa över ett pass med risken att känna prestationsångest över utebliven träning.

Sagt och gjort. Den 4:e september 2013 startade jag min Runstreak. Från början lät jag mig själv inte springa mer än 20 minuter, utan det var max. 20 minuter långsam jogg, inget mer. Inget rusa upp- och nedför en backe som en galning. Och jag firade varje dag, varje genomfört 20-minuterspass firades med stor tillfredsställelse. Jag hade klarat av uppgiften!

Sådär höll jag på i någon månad innan jag gav mig själv tillåtelse att vara ute lite längre. För det märkliga var att så fort jag satt upp ramarna kring hur min träning skulle se ut; 20 minuter om dagen, så försvann prestationsångesten. Visst, ibland var det tufft nog att få till det där korta passet, men när jag väl klarat av det så var uppgiften utförd och bara att genomföra den räckte. Efter ett tag började jag springa lite längre då och då, men inte alls på alla pass. Merparten var fortfarande jättekorta, långsamma pass.

Mina kriterier

Ombytt till löparkläder (annars kunde ju att springa till bussen i jobbkläder räknas).
Minst 20 minuter jogg (promenad eller PW räknas inte), per kalenderdygn.
Joggtempot fick vara hur långsamt som helst, det gjorde inget. Jag har genomfört pass i 14-tempo och det går alldeles utmärkt att jogga superlångsamt (jämför med att det faktiskt går att jogga på stället!).
Utomhus eller på löpband spelar ingen roll.
En sträcka på minst 1,6 km (1 mile) måste avverkas under passet, eftersom det egentligen är det enda kriteriet för att få vara listad hos United States Running Streak Association och Streak Runners International. Dock måste det inte vara 1,6 km på 20 minuter, det finns tillfällen när det tagit mig längre tid att få ihop 1,6 km, till exempel när jag sprungit i brant skidbacke.
Om jag springer ett långt lopp som går minst 20 minuter in på nästa dygn så räknar jag det som ett Runstreak-pass också. Till exempel sprang jag High Coast Ultra för några år sedan och sprang hela lördagen och sen ca 1:40 in på natten till söndagen. Alltså behövdes inget extra Runstreak-pass på söndagen. Däremot behövde jag springa 20 minuter på fredagen innan loppet startade eftersom High Coast Ultra började vid midnatt natten mot lördagen. Tjuvstart med 20 minuter hade kanske varit en bra idé?

Det här med att vara ombytt till löparkläder var ett smart drag eftersom det oftast för mig är de första 20 minuterna av ett pass som känns tyngst både mentalt och i kroppen. Om jag då var ombytt, uppvärmd och mådde bra efter 20 minuter så var ju chansen stor att jag sprang lite till. Även om jag från början begränsade mig till max 20 minuter så tänkte jag ändå att jag när tiden var mogen skulle vilja och klara av att springa mer.

För mig kändes det viktigt att ha en så låg gräns i kilometer som möjligt, men en lite högre i antal minuter. Jag ville kunna springa även om det var dagen efter ett tufft lopp som kanske tog mer än 20 timmar, och inte minst, fast jag kanske var lite småsjuk. Om jag hade haft till exempel 3 km eller 5 km som minimigräns så hade det känts väl tufft vissa gånger.

Hur gör man när man är sjuk?

Det här är en av de allra svåraste frågorna. Man förstår ju själv att det är väldigt få människor som aldrig någonsin blir sjuka och ja, jag har sprungit min Runstreak trots att jag varit sjuk. Men det är stor skillnad på att känna sig lite småförkyld, ha ont i magen eller ha uppåt 38 i feber, jämfört med att ha halsfluss, vinterkräksjuka och influensa med 40 graders feber. Lyckligtvis har jag inte varit mer än småförkyld och haft en del episoder med ordentligt magknip sen jag började min Runstreak. Om det beror på att jag har haft tur eller om Runstreaken bidragit till att jag hållit mig frisk låter jag vara osagt.

Sen har jag tagit det oerhört lugnt när jag inte har varit 100% frisk. Jag har använt pulsband och kollat noga så att pulsen inte gått upp särskilt mycket och i min mening så har jag inte ansträngt mig mer fysiskt än den som tar en Ipren och går till jobbet trots att den kanske borde varit hemma. När jag joggar riktigt långsamt i 20 minuter så tror jag det mer motsvarar en lugn promenad i ansträningsnivå för en person som inte tränar så mycket. Likheterna med ett löppass där du blir svettig och siktar på att få ut träningseffekt är ganska små dessa gånger.

Vad Runstreaken gjort för mig

Förutom att jag lyckades använda min Runstreak som ett knep för att slippa prestationsångest, så har den haft många andra fördelar. Jag älskar att få komma ut 20 minuter varje dag. Ibland kan detta innebära att jag springer fram och tillbaka på vår uppfart hemma, till exempel om barnen sover och jag inte vill lämna dem ensamma hemma. Det kan också innebära att jag får andas syremättad luft i tystnad i 20 minuter, för att sen kunna vara en så mycket mer närvarande mamma.

Och det mest fascinerande av allt är att trots att jag springer varje dag nu mest för min sinnesros skull, så känns det som att den grundträning jag får av 20 minuter om dagen är tillräckligt för att kunna ge mig ut och springa ett 100-miles lopp vilken dag som helst. Såklart får jag mindre ont efteråt och mår bättre under tiden om jag lägger in några långpass innan, men mer än så behövs inte för att vara i någorlunda form för långa ultror. På enbart 20 minuter om dagen klarar jag ett 100-miles lopp. Ganska häftig känsla va?

Jag tycker också att jag återhämtar mig snabbare efter långa lopp tack vare min Runstreak. Det är som "läkning i rörelse" istället för i vila. Jag tror verkligen på att kroppen läker småskador fortare om man rör sig mer dagarna efter en tuff ansträngning.

Och eftersom jag dessutom oftast springer hit och dit på trixiga skogsstigar så får jag bra träning på att vara skicklig i terräng. För det är något jag gör varje dag.

ETT TIPS PÅ VÄGEN

Många är sugna på att testa en Runstreak och jag tänkte dela med mig av något av de mest användbara knepen jag kommit på... När det känns tufft att ge sig ut och man inte tror att man kommer orka så kan man dela upp uppgiften i mindre bitar. För mig är halva grejen att byta om. Det är nästan lika jobbigt som att springa. Hitta rätt kläder, kolla om skorna är torra, leta upp en någorlunda ren sport-bh, ska man ha keps eller mössa? Det här blir mycket lättare om jag bestämmer att jag byter om nu och springer sen. Kanske byter jag om innan middagen, tar det lugnt en stund efter att jag har ätit och så springer jag sen. Eller så byter jag om innan jag lägger barnen och springer efter att de har somnat. För det är så mycket lättare att ge sig ut när man väl är ombytt och klar.

När är det dags att sluta?

Jag vet inte när jag kommer att sluta. Men jag är övertygad om att det kommer att vara på grund av något som har med barnen att göra. Till exempel att jag måste åka in på akuten med någon av dem en dag när jag inte har sprungit ännu, och sen blir kvar där hela natten. Då ger jag mig såklart inte ut och springer. Det finns saker som är viktiga och det där med att springa varje dag är bara på lek.

Det närmaste jag har kommit att sluta var för nästan ett år sen när vi krockade på Essingeleden. Allt gick bra, ingen blev skadad men bilen behövde bärgas. Detta resulterade i att vi kom hem sent på kvällen och att barnen var uppskärrade och hade svårt att somna. När jag låg och höll om dem så kände jag mig bara så enormt tacksam och att min Runstreak skulle dö den kvällen var ett billigt pris att betala för att ingen hade blivit skadad. Jag var helt nöjd och tillfreds med att sluta där och då, men plötsligt sov barnen och klockan var 23:30. Hmmm, byter jag om på 5 minuter så hinner jag springa 20 minuter innan midnatt och då överlever Runstreaken också… Så jag gav mig ut och sprang mitt i natten och var ganska nöjd med det också.

Foto Amanda Mannervik - från en av våra rekresor till Montserrat

Jag har hela tiden känt att om jag inte lyckas genomföra mitt pass en dag så kommer jag att börja om igen så fort jag kan. För min Runstreak ger mig så mycket mer än en massa dagar i rad och en stor siffra som räknar uppåt. Den ger mig fokus, glädje, njutning och avslappning — varje dag. Och dessutom håller den mig i form för 100 miles.

/Ellen