Eller konsten att lura hjärnan att tro att man nästan aldrig tränar
Jag har alltid beundrat de där människorna som springer varje dag. Blivit inspirerad och fascinerad av hur man kan hålla igång löpningen 100 dagar i sträck. 365 dagar i stäck. Eller till och med 700 dagar i sträck. Funderat mycket över hur man gör när man blir sjuk, hur länge man måste springa varje dag för att det ska "räknas", hur man vilar efter tävlingar, och om de där som säger att man inte kan träna varje dag för att det bryter ner kroppen verkligen har rätt. Varit väldigt sugen på att prova men väntat på rätt tillfälle.
Så i somras hamnade jag i en ordentlig dipp med träningen. Jag hade ingen motivation, fick ofta prestationsångest och tyckte att jag inte sprang tillräckligt mycket tillräckligt ofta. För att bryta det så vilade jag helt en vecka, smög igång träningen med powerwalk och började sen springa korta pass utan klocka och bara på lust.
Plötsligt upptäckte jag att jag hade sprungit ett par dagar i rad och tänkte att nu eller aldrig! Kanske, kanske är detta rätt väg tillbaka? Att istället för att vila mer, som alla rekommenderar när man mår så här, så testa att springa varje dag?
Jag satte upp ett minimikrav på 20 minuter jogg per dag. Ombytt till löparkläder, ingen promenad eller paus tillåten. Jag fick såklart springa mer om jag ville. Första 6 veckorna sprang jag ungefär 5,5 timmar per vecka. Följande 12 veckor oftast mellan 7 och 12 timmar per vecka. Det är märkligt hur mycket träning man kan få in utan att ens märka att man tränar. För det var precis så det kändes. Min inställning var ju att jag bara sprang 20 minuter om dagen.
De negativa tankarna kring träningen försvann helt. Det blev med ens roligt, lätt och helt kravlöst. När det redan var bestämt att jag skulle springa så behövde jag inte fundera mer på det utan det var bara att byta om och ge sig ut. Om det sen var roligt och lätt att springa, ja då fortsatte jag längre. Kändes det tungt i kroppen eller huvudet så vände jag efter 10 minuter och sprang hem igen.
Jag trodde att jag skulle bli tröttare i musklerna nu när jag aldrig fick någon riktig återhämtning. Jag trodde att jag skulle få fler skador och att jag skulle vilja bryta, men inget av det här hände. Istället kände jag mig starkare än någonsin och upplevde färre skador än tidigare.
I dag, den 4:e januari har jag sprungit 123 dagar i sträck. Jag har varit sjuk i två omgångar, men inte så sjuk att jag inte kunnat jogga 20 minuter jättelångsamt och eftersom jag haft full koll på pulsen så har det känts helt ok. Jag har egentligen bara varit nära att bryta en gång på grund av att jag hade så ont i magen att jag inte kunde stå rakt, men det gick det med. Det häftigaste med runstreaken är att löpningen i sig inte är någon stor grej längre. Att ge sig ut och springa är bara något jag gör, som att ta en dusch eller att dricka min morgon-smoothie. Och ibland springer jag flera gånger om dagen. Bara för att det är roligt.
Jag vet inte om det anses bra att lura hjärnan att tro att man aldrig tränar när man jämfört med medelsvensson tränar väldigt mycket. Men för mig är det helt rätt. Eftersom jag tycker att jag nästan inte springer alls, i alla fall inte mer än 20 minuter om dagen, så är det inte heller jobbigt. Det krävs ingen ansträngning och känslan är att så länge tempot är lågt så orkar både benen och huvudet springa hur länge som helst.
Precis så vill jag känna när jag står på startlinjen för vårens långlopp. Oavsett om det gäller 16 mil i terräng, eller runt, runt på en inomhusbana i 24 timmar. Jag är bara ute och springer och har jag roligt så fortsätter jag. Så länge det krävs eller tills slutsignalen ljuder. Och när slutsignalen ljuder efter 48 timmar på en 1-milesbana i USA i maj, då har jag bara varit ute och sprungit i 20 minuter.
/Ellen