Helgen innan Riksmästerskapen (RM) i 24-timmarslöpning i Borås tävlade några tappra hjältar i Fotrally. En tävling som helt enkelt går ut på att se vem som kan gå längst. Den som sist ger sig vinner. Där gick värstingarna i över 50 timmar i ett sträck - utan stopp för mat eller tupplurar. Min följdtanke blev såklart: Går det att gå så länge, så är det klart att det går att springa i 24 timmar - utan gåpauser för backar, mat eller dylikt - eller hur?
Att testa hur långt jag kan springa har varit en fundering jag burit på länge. Men det är lite svårdefinierat. På 48-timmarsloppet i USA sprang jag visserligen ca 29 mil, men jag hade två sovpauser. På 24-timmarsloppet i Finland så sprang jag de första 17,5 timmarna utan avbrott (förutom två supersnabba toabesök), sedan rasade jag ihop i en vatten- och saltbristkollaps. Så att faktiskt springa i 24 timmar i sträck hade jag inte gjort. Målet med RM var givet. Kan de gå i 50 timmar så kan jag springa i 24. Det blev ett av de mantran jag använde mig av under dygnet i Borås.
Men då hade jag inte räknat med nästan 30-graders värme och 20 höjdmeter på varje ca 1500 meter långt varv. Det var sannerligen försvårande omständigheter. Vi var en liten men tapper skara som gav oss iväg då startskottet smällde kl 13 på lördagen. Eftersom jag inte brydde mig om någon speciell distans hade jag inget schema över hur snabbt jag borde starta. Detta innebar att jag gav mig iväg på känsla. Jag som så många gånger ondgjort mig över idiotin i att springa på känsla. Det känns ofelbart lätt i början, men att springa snabbt innebär högre puls och mer energiförbrukning än att springa långsamt. Om man ändå kommer snitta loppet på säg 7 min/km är det ingen vits med att starta i 5:20 tempo. Men det gjorde jag. Det kändes jätteroligt att hänga med Frida, Yudith och Annika. Men det är klart att det var förödande. Min styrka är att hålla ett ok tempo länge. Springa smart och målmedvetet - inte snabbt på känsla...
Ur ultraperspektiv blir begrepp lite annorlunda, men redan efter 6 timmar var jag helt slut. Den obarmhärtiga värmen och det naivt snabba utgångstempot tog ut sin rätt. Jag som vill vara en fettförbränningsmaskin behövde socker. Den blixtinkallade supporten blev nog också rätt ställd. Jag skulle ju springa i 24 timmar, äta och dricka enligt schema - inte dö efter 6 timmar och skrika efter Coca-Cola. Det var hursomhelst inga egentliga bekymmer med att fortsätta springa, eftersom jag inte hade någon ambition att det skulle gå snabbt. Så jag gnetade på och fortsatte dumdristigt att springa uppför backarna. En strategi som i vilket fall gav lite komiska situationer ute på banan när jag i ena stunden trippar förbi i uppförsbacken, i nästa blir omsprungen på slätten, för att sen trippa förbi i nästa backe igen. Och så vidare.
Loppet blev en kamp fast det inte skulle bli det. Jag skulle ju bara njuta av att få springa i 24 timmar. Hålla igång och förhoppningsvis komma hem med en guldmedalj runt halsen. Det borde gå, det skulle gå, men jag var inte förberedd. Det går åt ohyggligt mycket mer energi för att springa en kuperad bana än en flack. Dessutom i nästan 30 gradig värme under lördagen. Alla på banan längtade efter nattens svalka. Det var väldigt skönt och befriande att inte behöva hålla ett visst tempo och inte hålla på att stirra på varvtider. Men den här gången var det tufft nog att bara hålla benen i rörelse – det som jag egentligen är så bra på: att inte sluta. Visst hade jag koll på placering och motståndare, men allt fokus; från supporten Ellen skickade från hemmafronten till supporten på plats, gick ut på att hålla mig i rörelse. Vatten, salt. Glass? Varva kaffe och chokladbit med Tailwind och smoothie. En klart nyttig erfarenhet att acceptera att verkligheten inte var som vi hade tänkt oss, och fatta nya beslut när energiplanen inte fungerade.
Det var en mästerskapstävling och jag ville verkligen vinna. Men den största striden hade jag inom mig. Jag var beredd att ge upp mitt springa-mål tusen gånger. Jag tyckte själv att det var ren idioti. Jag visste det skulle gå bättre om jag tillät mig själv ta några gåpauser. Men jag gav mig inte ändå. 17,5 timme passerades och jag kände att 20 inte skulle bli några problem. Väl vid 20 tyckte jag verkligen att det räckte. Men när skulle jag få chansen att göra om samma experiment igen? Om jag har något vett i skallen så lägger jag upp taktiken för framtida lopp på ett annat sätt. Men den här gången var det att springa som gällde. Jag skulle inte sluta.
Sista varven räknade jag bara ner för att ha koll på hur många varv till jag skulle behöva kämpa. Jag sprang långsammare och långsammare för att det inte skulle bli så många varv. Men jag slutade inte förrän jag hörde skottet. Då svämmade jag över av de känslor jag inte ens visste att jag hade investerat i loppet. Jag grät, skrattade och grät och låg ner på marken och kunde absolut inte röra benen. Men jag var riksmästare i 24-timmarslöpning. Och jag hade inte gått ett enda steg.
Hur långt jag kan springa vet jag fortfarande inte.
