Fel förberedelser. Fel support. Fel energi. Fel mage. Fel mentalt fokus.
Bislett 24-timmars — en dag då jag lärde mig massor.
Man ska inte tro att man vet nåt bara för att man sprungit ett antal ultralopp. Man ska i alla fall inte slarva med det som är viktigt.
Innan start tillsammans med Thomas Stordalen. Vi funderade på vem som skulle komma längst och båda hade vi riktigt tuffa lopp men slutade på nästan exakt samma distans. Jag kom drygt 60 meter längre, tjoho!
För mig är det viktigt med kontroll. Det är viktigt att jag har känslan av att jag gör och har gjort allt jag kan — jag gillar att göra min egen energi och att märka upp allt i små påsar med tydliga etiketter som talar om vilken timme det är dags att äta just den här maten. Och jag gillar att springa i mitt eget tempo med vetskapen om att allt går, och att målet kommer närmare för varje steg.
Den här gången kom målet allt längre bort för varje steg.
Målsättningen var väldigt hög. 20 mil på 24 timmar. Jag resonerade som så att eftersom jag på Black River Run i september sprang 16 mil på 22 timmar och det då var mörkt och banan var kuperad och bitvis bestod av relativt tekniska stigar, så borde 18 mil på 24 timmar vara görbart. Och att då lägga på 2 mil som jag skulle få kriga ihjäl mig för att nå, det kändes utmanande och kul. Innan loppet alltså.
Jag tappade kontrollen redan innan start. Johnny var support och eftersom jag haft ont om tid under veckan hade han också lagt upp energischemat. Vi litade på nåt sätt på att eftersom vi känner varandra så väl så kommer det här med energi och rätt support att lösa sig av sig självt. Men det är inte mycket som löser sig av sig själv i ett 24-timmarslopp. Den spontana frukosten på 2 avocado och 2 ägg i bilen på väg mot Oslo var inte heller rätt för dagen. Så jag startade loppet med ett energiunderskott och redan från början halkade jag aningens efter schemat. Johnny försökte förklara att det inte gjorde något för att målsättningen var väl tilltagen och det fanns marginal i schemat — men faktum kvarstod: för varje steg jag tog kom jag allt längre ifrån målet.
Egentligen var jag bara 2 km kort efter de första 6 timmarna och kroppen var pigg och kändes stark och fin, men jag fattade inte varför jag skulle springa. Och jag var hungrig. Sa inte det till Johnny (berätta alltid för din support att du är hungrig!) utan märkte bara väldigt stor skillnad i humöret beroende på om jag precis fått något litet att äta eller inte. Var antingen jätteglad och sprang fortare än jag egentligen fick, eller så kände jag mig deppig och ville bara bryta. Upp och ner i humöret hela loppet och svårt att ta igen den energi som var förlorad.
Foto Anita Øy
Jag försökte äta ikapp och eftersom jag fortfarande hade problem med mitt "varför" så la vi upp en annan plan än att bara hålla tempot. Springa 10 varv fort, sen kort vila och äta mer medan jag var stilla. Det här fungerade i kanske 2 timmar innan jag började få jätteont i magen. Jag kände mig fortfarande energilåg och känslan var att jag behövde äta hur mycket som helst, men det var som om det inte räckte längre än en kort, kort stund. Och samtidigt fick jag mer och mer ont i magen, som en slags kramp kring övre magmunnen, ni vet där det gör ont när man hickar. Testade Losec ett par gånger men det blev i princip bara värre och så här i efterhand tror jag att det var dumt eftersom känslan var att allt jag åt packades på högt uppe i magen utan att smältas, och ändå kände jag att jag behövde äta mer för att över huvud taget orka några varv till.
Hela loppet kändes mer och mer frustrerande. Jag kom längre och längre ifrån schemat och så fort jag sprang (eller till och med gick snabbt) så ökade magkrampen medan den försvann när jag gick långsamt eller låg ner på rygg. Gå två varv, ligga ner en stund. Gå två varv, jogga ett varv, ligga ner en längre stund. Benen kändes pigga och starka, men det hjälpte inte eftersom jag ändå inte kunde springa. Så gång på gång tappade jag motivationen att fortsätta.
Varför skulle jag försöka komma så långt? Just nu när jag är så himla trött? Och när det gör så ont i magen? Men jag fortsatte ändå. Trots att allt var fel. Det kanske är den allra nyttigaste ultraerfarenheten från det här loppet: att jag har förmågan att fortsätta trots att det gör ont och trots att varje steg på något sätt tar mig längre från målet.
Till sist landade jag ändå på 142,581 kilometer. Inte i närheten av det jag siktade på, men många erfarenheter rikare.
Det är en milsvid skillnad mellan distanslopp och tidslopp. På ett distanslopp är det faktiskt så att varje steg tar dig närmare målet, oavsett hur långsamt du rör dig. Men på ett tidslopp behöver det inte vara sant. Kanske hade jag kommit längre om jag stannat helt en timme eller två, ätit ikapp och låtit maten sjunka undan, startat om huvudet och pratat ihop mig bättre med Johnny. Det var en nyttig erfarenhet att våga släppa kontrollen och bara springa. Men nästa gång ska jag se till att inte starta hungrig.
/Ellen