Jag ragglar fram på banan, framåt, måste framåt. Ser inte riktigt åt vilket håll eftersom jag uppenbarligen nästan blundar. Konstigt, jag har väl inte stängt ögonen? Jag är ju fullt klar i huvudet och medveten om vad som händer - eller? Nu till exempel så känner jag mig som den där klassiska maratonlöparen som på OS kommer in i stadion och knappt kan hålla balansen, vinglandes fram och tillbaka med stapplande steg. Hm. Det där är ingen bra bild. Så var det inte meningen att jag skulle känna mig… När jag hade sprungit i 17,5 timmar hände det som inte fick hända. Jag drabbades av akut vätske- och/eller saltbrist och höll bokstavligt talat på att svimma. Men fram tills dess hade allt gått enligt plan. Trodde jag.
Det är klart att planen innan sitt livs första 24 timmars löpning inte skall vara att vinna. Det är klart att schemat inte skall peka mot 250 km, vilket skulle vara en prestation i världsklass. Det är klart att man mitt inne i loppet inte skall växeldra med en dansk och en italienare i 5:20 tempo som värsta proffscyklisterna. Det är klart att man inte skall negligera törst.
Det är jävligt klart att man inte skall strunta i att man är torr i munnen och törstig. Att det är mycket varmare och torrare luft än vad man har tänkt sig. Att negligera törst är farligt.
På startlinjen var jag helt trygg. Kände mig väl förberedd, både fysiskt och mentalt. Jag riktigt njöt av vetskapen om att jag skulle få gå in i en helt ny värld. En värld som går ut på att röra sig framåt, steg för steg under ett helt dygn. Jag visste det skulle påverka mig. Jag visste jag skulle möta få nya sidor hos mig själv. Jag såg fram emot det. Jag var beredd.
När startskottet gick så var planen att springa i ett tempo motsvarande 6 min/km de första 4 timmarna. För att nå målet krävdes en snittfart under hela dygnet på ca 5:50, men min erfarenhet säger att det är livsfarligt att starta för snabbt. Jag vill komma in i loppet, kroppen skall få ställa in sig på uppgiften, och ju längre jag kan hålla ett tempo som har låg ansträngningsgrad och låter mig ligga på låg puls, desto lättare är det att få i sig energi och vätska.
Tempot kändes lugnt och behagligt, varv efter varv bockades av på den 390 meter långa banan, varje varv skulle ta runt 2 min och 21 sek för att hålla rätt tempo. Jag blev helt besatt av klockan. Att hålla tiden blev det enda fokuset i huvudet. Jag kände genast att det var för varmt i inomhushallen för att det här skulle bli en behaglig resa, jag blev samtidigt orolig för att dricka för mycket med risk för att vätskan skvalpar runt i magen, illamående och att det i så fall inte skulle gå att få ner något ätbart.
Två varv till på 2:20. Bra.
Jag kom på att svalka mig med vattnet utvändigt istället för invändigt och att det ger en väldigt viktig nedkylningseffekt och så slipper jag risken med för mycket vätska. Bättre prioritera att svälja mer energirika saker än vatten; smoothies, äggmuffins och gels på kokosolja var några av sakerna på menyn.
2:21 - perfekt - guldstjärna!
Skoj att se hur många varv i rad jag kan ligga exakt på klockan. 2:21 igen! Yay! Jag är oslagbar idag!
Vid varvningen tog jag allt oftare en flaska vatten av Desirée, en pytteliten klunk i munnen som fick skölja runt där en stund, resten på huvudet, nacken och halsen. Ah, skönt! Dock lite illavarslande att det känns så här varmt...
2:18, 2:16, 2:17. Aj då, bäst sakta ner lite. Snitt på 2:21 var det som gällde. Om jag kör 5 varv i rad på strax över 2:21 borde det bli bra? Jag testar: 2:22 ok. 2:21, ok jag hade ju tänkt över men lika är väl godkänt. 2:23, bra. 2:18, jäklar för fort, vad hände? Jag testar igen - 5 nya varv precis över 2:21.
Hm. Desirée kanske tror att jag dricker allt det här vattnet eftersom jag bara tar en flaska och så lämnar tillbaka den tom efter ett varv. Men jag vet ju att det är bra för mig att hålla temperaturen, det är ändå det som är viktigast, hon behöver egentligen inte veta exakt hur mycket jag dricker eller häller över mig, eller hur? Förresten är det rätt skönt, nu kommer hon inte försöka tvinga på mig mer vätska i alla fall.
2:17, attans, för fort igen.
Ja, ja lugnt och fint bara en stund till så får du springa av dig i 2:12 tempo sedan.
Efter 4 timmar var uppvärmningsfasen över och jag kunde, äntligen, börja loppet på allvar. Jag insåg att många av mina konkurrenter hade öppnat betydligt fortare och nu ledde med hästlängder över mig. Nåväl. Min tid kommer. Min plan är att springa de sista 12 timmarna snabbare än de första. Ha! Jag skulle vilja se den som slår mig då.
Självförtroendet och tryggheten i kapaciteten var det inget fel på. Jag visste att det var görbart. Men jag visste att det skulle bli tufft.
Uppväxlingen i tempo gick helt problemfritt. Med den lilla haken att det gick aningens för fort. 2:10 istället för 2:12. Inte mycket men det är ca 5 sek skillnad i kilometerfart och utslaget över ett dygn har det betydelse. Det har också betydelse för ansträngningsgraden. Jag hade inte råd att gå ut för hårt. Jämt och säkert var min vinnarplan. Och minimera pauserna. Ständigt i rörelse.
Sex timmar in i loppet var det fortfarande varmt. Och jag sprang fortfarande för fort. Började filosofera om kisspaus, men drömde om att kunna skjuta på den tills 10h passeringen. Jag satte upp det som ett delmål. Vid 10h får jag kissa. Jag hade inte så många andra delmål att se fram emot, varv efter varv i 2:12. Varför göra en krånglig plan när man kan göra en enkel?
Svaret kanske är: för att inte bli besatt av klockan. Jag räknade sekunder, bannade mig själv för att jag sprang för fort, men var så förtvivlat stark, glad och självsäker - så jag ändrade ingenting.
Jag tog inga konsekvenser av att det var varmt. Jag tog inga konsekvenser av att jag sprang för fort. Jag stämde inte av med vare sig Desirée eller Ellen. Det här var mitt race. Jag ägde. Jag sprang. Det här är jag född till att göra, jag lever.
Kisspausen kom efter 8h 45 min. Det var helt enkelt oundvikligt. Å andra sidan gick det ohyggligt snabbt så det räknades nästan inte som att stå still. Varvet gick på 2:42.
Sen kom tristessen krypande. Varv efter varv, klockan, tiden, banan, medtävlare, jag.
Jag behövde nytt fokus. Kom på att 100 miles var inom räckhåll för vad hjärnan kunde överblicka. Visst var det väl så att kvalgränsen till landslagsgruppen låg på 15:35? Jag frågar Desirée för säkerhets skull. Jag kan ju i alla fall sätta upp det som delmål så att jag har något att göra i några timmar till.
Strax ser jag både Reima, Desirée och Ellen stå hukade över datorn och kolla in kvaltider. Allt är tydligen oklart. Som om jag bryr mig. Jag springer det i alla fall på under 15:35. Så tar vi loppet därifrån sen. Nu har jag i alla fall nåt att sikta på. Så. Klockan. Varvet. Banan. Medtävlare och jag. 2:16, 2:15, 2:17. Bra. Bra. Det här kommer räcka för att nå 100 miles. Några timmar till nu bara. Jag. Varvet. Klockan.
Samtidigt som signalerna i kroppen skrek till mig att det är för varmt, jag är din kropp! jag behöver mer vätska! så kände jag mig urstark. Jag var inte i någon jättepositiv spiral mentalt. Alldeles för mycket fokus på resultat längre fram, för mycket besatthet - för lite närvaro i löpsteget och trygghet i nuet.
Men jag märkte det inte. Jag brydde mig inte. Jag var stark. Och min erfarenhet sa att mentala dippar kommer och går. Och jag hade ju inte direkt stannat. Bara fortsätt springa. Bara fortsätt springa.
100 miles på ca 15:30! Yay! Jag har det här! Det här är mitt race!
Placeringsmässigt hade jag klättrat upp till en andra plats. Alla andra hade såklart gått ut för hårt. Och jag knappade in på ettan, som visst var Anders Tysk. Det hade jag inte räknat med på förhand, men han såg trött ut. Och jag närmade mig hela tiden. Dessutom bara ca 8 timmar kvar nu - nu kan man faktiskt börja räkna ner! 8 är greppbart för hjärnan. 8 timmar klarar jag.
Men värmen och tristessen började göra sig gällande. Att tro att jag kunde hålla samma tempo resten av loppet kändes helt plötsligt långsökt. Och jobbigt. Jag var visserligen inställd på att det skulle bli jobbigt, men som läget var nu så räckte det ju faktiskt med att hålla 6 min/km resten av tävlingen för att komma i mål på ca 245 km. Då skulle jag helt säkert vinna. Och ta mig in på topp tre i Sverigestatistiken genom tiderna. Det lockade. Dessutom var jag trött, så målet att springa med negativ split släppte jag villigt, nu fokuserar jag på att ta mig igenom det här. Nu kör jag resten i 6-min fart. Nu räknar jag ner. Det här är mitt lopp. Räkna ner från 8 timmar klarar jag.
Jag klarade av att räkna ner till 7. Sen tog det stopp.
Vadå stopp? Vad händer? Sluta inte! Fortsätt! Det här med att lyssna på om kroppens signaler var allvarliga eller inte var omöjligt. Jag. Måste. Framåt. Det är ju bara att inte sluta.
Men jag ragglade.
Det tog några varv innan Ellen lyckades övertyga mig om att jag behövde lämna banan, vila. Vila, saltshot, vätska och energi. Sen får du försöka igen sa hon. Vad jag själv sa har jag ingen aning om.
Men det finns tydligen en videosnutt när jag ligger ner med benen i högläge. Jag låter glad. Erkänner att jag har dött, men jag har tydligen inte helt förkastat idén om återuppståndelse.
När tankarna började komma tillbaka var det otroligt skönt att ha en backup-plan. Min plan som jag kunde ta till i sista hand gällde att vara igång i 24h. Det skulle jag banemej vara! När jag väl tagit mig ut på banan höll jag mig kvar där med hjälp av choklad och coca cola. Min hälsa hängde på en skör tråd och jag behövde peta i mig någonting i stort sett hela tiden för att kunna ta mig framåt. Men nu gick det framåt igen. Visserligen gåendes, och inte ens så fort, men framåt gick det. Jag skulle minsann hålla igång i 24h, det här är ultra.
Efter ett par varv konstaterade vi att det var ca 3 mil kvar till kvalgränsen för landslagsgruppen. Och klockan stod på 18,5h. Jag hade 5,5 timmar på mig att ta mig 3 mil. Shit, det kan gå, det kan jag klara! Jag fick ny energi över att kunna fokusera på ett annat av mina backup-mål. Landslagsgruppen är inte fy skam - det satsar jag på. Jag borde kunna hinna dit även om jag går. I värsta fall springer jag sista timmen. Behöver jag så kommer jag klara att springa en mil under sista timmen även i det här läget. Det var jag fullständigt övertygad om.
Så jag gick. Stundtals med draghjälp av Ellen, stundtals av Torill. Ibland i rygg på precis vem som helst som rörde sig tillräckligt långsamt när jag inte orkade hänga på någon annan. Och klockan var inget problem längre. Det var inte längre jobbigt att inte vara i mål. Det var bra att det var 5 timmar kvar. 5 timmar att röra sig på, hinna ta sig någon vart. Mycket tid kvar var bra. Jag petade i mig vad som gick i princip varje varv och lyckades ibland jogga några längre stunder.
Jag kände mig som en riktigt bra ultralöpare. Extremt nöjd med att vara uppe på benen igen. Extremt nöjd med att ha ett bra mål i sikte. Extremt nöjd med att dela den här upplevelsen med 100 andra hjältar som kämpat, slitit, spytt och gråtit.
Det här är ultra. Och jag är på väg mot mål.
När det var 1h kvar hade jag ca 5 km kvar till 215 km som var det som behövdes. Inte för att det var nödvändigt, men för att jag ville, så började jag springa. Ellen varnade för att inte springa fort förrän jag faktiskt nått målet. Så jag höll igen, men löpningen flöt på bra igen, äntligen. Kroppen mådde riktigt illa, men det var så nära mål så det struntade jag i. Passerade 215 km och kunde äntligen börja riskera lite. Ökade farten sista halvtimmen. Sprang om alla. Var stark. Sprang snabbast av alla sista timmen, mitt sista varv var tävlingens allra snabbaste. Jag ägde banan. Klättrade två placeringar under loppets sista varv. Synd om dem, men jag var stark. Jag var ultra.
Det här är jag född till att göra. Jag lever.
Pace and out,
Johnny
