Det här var inte mitt lopp. Det här loppet tillhörde Elov Olsson.
24 timmar på Personliga Rekordens Tävling 13-14 december.
Jag twittrade innan loppet om att vad som helst kan hända, och att något kommer att hända, man vet bara inte vad. För egen del hände det som inte fick hända - jag fick problem med min astma och kunde inte springa några längre stunder i taget utan att känna att jag inte fick ner någon luft. Medicinen hjälpte visserligen, men bara i 30-60 min, sedan behövde jag en ny dos, och så många doser får man inte ta under ett 24-timmarslopp. På TEC 100 miles i våras fick jag erfara vad följderna blev av att försöka springa utan luft och att upprepa den upplevelsen var inte ett alternativ. Så mitt eget lopp var snabbt över. Men som tur var fanns det ett annat lopp som var så mycket större och mäktigare. Det var helt enkelt magiskt att vara på plats och få vara en del av Elov Olssons debut på 24 timmar.
Elov öppnade ambitiöst, både när det gällde tempo och toabesök. På den 239 meter korta banan hann han varva mig många gånger när han kom farande i sitt sub 5 min/km tempo. Dessutom skröt han med att han varit på toa tre gånger innan jag gjorde mitt första besök, så inte ens där kunde jag slå honom. Men med facit i hand kan vi konstatera att magen blev en större kamp under loppet än tempot. Vi skattar det till ca 30 besök, med en snittid på 3 min. Räkna gärna ut hur långt han skulle komma utan de stoppen!
I normala fall när ultranykomlingar som Elov startar i rekordtempo så tar man dem med en stor nypa salt. Det håller aldrig. Men "Den där Elov" är såklart inte normal. Fast ett tag var vi på allvar rädda att pessimisterna skulle få rätt. Efter ca 18 timmar kom det en dipp som gjorde att vi i supporten verkligen fick börja fundera. Grå i ansiktet och helt slut så raglade Elov fram. Han hade svårt att behålla det han fick i sig - kom det inte ut den ena vägen så kom det ut den andra. Och det var en hårsmån från att han helt enkelt tuppade av på banan där och då. Johan Lantz, Ellen och jag slog våra mediokert kloka huvuden ihop och försökte allt konstruktivt vi kunde komma på. Jag kunde göra honom sällskap på banan så han hittade vägen. Vi provade med saltgrogg och allt möjligt i energi- och dryckesväg för att han förhoppningsvis skulle få behålla något. Till slut gick det ändå inte längre utan det enda rimliga alternativet var egentligen att lägga honom ner med benen i högläge och hoppas på ett mirakel. Fast det gjorde vi inte. Istället fick han sig en riktig kalldusch.
Det som hände därefter var som en saga. Han fick på sig en jacka och mössa för att hålla värmen, men började direkt jogga igen. Efter några varv tog han av sig mössan och kunde sträcka ut lite till på steget. Strax efteråt åkte även jackan av och tempot var tillbaka. Hjälten var återuppstånden! Nu ägde han banan igen och forcerade de sista 3 timmarna på ett makalöst imponerande sätt. Den stora dippen hade dock varat ca 3 timmar. Räkna gärna ut hur långt han skulle komma utan den!
Den sista milen gick på under 45 min. Helt sanslöst fort. Spurten är redan historisk. Det blev 253 km på 24h. Nordiskt rekord inomhus. 7:e bästa tiden på 24h i år. Ett av de bästa resultaten en debutant på 24h har gjort någonsin.
Höga av endorfiner gjorde vi en segerintervju på engelska på vägen hem. Här berättar han bland annat att han sprungit kontinuerligt i ca 3 år, och nu inför VM i Italien i april så planerar han att börja träna på allvar.
Räkna gärna ut hur långt han kommer springa då!!!
/Johnny
PS. Själv laddar jag om för nytt försök på 24h i Finland i februari. Räkna gärna ut om jag kommer kunna slå Elovs resultat där…! :)
Mer info om ultra- och trailstjärnorna Johan Lantz och Elov Olsson hittar ni på deras nystartade blogg på Runners World.