En TT kallar jag det. En tå-tanke. En sån där tanke som dyker upp i hjärnan och är lätt att dras med av. Ofta känns det frustrerande, ibland ledsamt, men vissa gånger också onödigt och korkat. Att tänka på tån hela dagen, vad skapar det för positiv kraft?
Jag har kommit fram till att jag varit besatt av min tå. Precis efter jag skadat den såklart för att det gjorde ont, men nu mer på ett ohälsosamt sätt, som om varenda tanke kretsar kring hur det känns i tån. Är den lite mer svullen idag? Kändes det konstigt när jag gick i trappan? Vilka skor skyddar tån bäst när vi ska ut och gå i skogen? Kan jag springa UTMB? Och oavsett hur skadad den är (eller inte!) så blir livet inte bättre av att jag är så fokuserad på bara tån. Jag är mycket mer än en tå.
För att inte fastna i en tankespiral som bara är negativ behöver jag ägna mig åt andra saker. Det finns mängder av aktiviteter som jag mår riktigt bra av och som inte kretsar kring hur tån mår.
- Jag kan meditera.
- Jag kan och älskar att kommunicera! Med Ellen, barnen, med mina adepter och mina vänner. Även ordlös kommunikation — som kramar och närhet — är jag bra på och det ger mig kraft.
- Jag kan laga mat och fundera på olika dietupplägg och hur dessa påverkar min framtida prestation likväl som mitt välmående i vardagen. Förhållandet till mat ger också en väldigt konkret kanal till att vara medveten om sina sinnen.
- Jag kan promenera. Lyssna på naturen, lyssna på podd och bara vara.
- Och jag kan tänka konstruktivt om framtiden. Brain-storma och spåna på var livet och Pace on Earth ska ta vägen.
Det finns absolut andra knep som också hjälper mig att inte tänka på tån. Till exempel:
- Hetsäta 200g Marabou chokladkaka.
- Dricka sprit.
- Spela TV-spel hela nätterna.
- Surfa på Facebook.
Skillnaden är att den ena kategorin av aktiviteter ökar min närvaro, den andra är ren flykt. Egentligen så hjälper inte flykten. När jag kommer tillbaka till verkligheten är den ändå som den är. Men när jag fokuserar på närvaron får jag istället en möjlighet att vara här och nu utan att fokusera på något destruktivt. För att älta hur tån känns i varje stund är sannerligen ingen positiv kraft.
En TT kallar jag det. Jobbig, störande och inte särskilt kul alla gånger. Att behålla distansen och kunna notera när en TT kommer utan att svepas med i en känslostorm (oro, frustration, sorg, ilska, självömkan) kan vara svårt, men det hjälper. Att notera att tå-tanken kommer utan att värdera den eller min reaktion på den är ännu svårare. Men nödvändigt.
Det är dags att inse att jag är mer än en tå. Jag måste inte anpassa mitt liv efter hur en så liten del av min kropp beter sig. Och med risk för att göra alla förståsigpåare upprörda; just idag känner jag att ingenting kan hindra mig från att ställa mig på startlinjen till UTMB.
Mindre än 10 dagar kvar. Färre än 10 optimalt fungerande tår. Med min obefintliga träningsmängd de senaste 3 månaderna är jag långt ifrån fysiskt redo. Mentalt vet jag dock precis vad jag pysslar med. Äntligen är jag mer än min tå.
